Jag brukade tycka att det lät så töntigt med folk som skrev att "musiken hade räddat deras liv". Såg liksom framför mig små emotjejer med uppcuttade armar som satt och deppade i sina mörka rum.. typ. TILLS, jag hamnade i någon sorts jävla kris i början av gymnasiet och livet mest kändes piss. Då var verkligen musiken min räddning, i form av Rise Against. Jag lyssnade sönder alla deras låtar på högsta volym och plötsligt kändes allt lite bättre. Sen tog jag mig ur det där deppiga stället, men det där bandet ligger fortfarande väldigt nära hjärtat. Därför är lyckan total nu när jag och Linnéa bokat biljetter till deras konsert här i Oslo i början av mars. Kommer bli hur bra som helst, can. not. wait.


Sjukt bra låt. Lyssna.