Om jag bad någon i min närhet beskriva mig är jag nästan säker på att de skulle börja med ordet "glad". Förståeligt, eftersom jag är det nästintill jämt, kanske just för jag har mycket att vara glad över. Som person är jag väldigt positv och även när jag är på botten kan jag se ljusglimtar som får det jobbiga att inte vara så tungt längre. Som den känslomänniska jag är, kan jag bli överlycklig för väldigt små saker eller väldigt små ord. Som när jag går hem från jobbet i minusgrader och snö klockan halv tre en januarinatt och bara tänker på hur bra mitt liv är egentligen. Hur jag kan skatta mig lycklig för att jag har så fina människor omkring mig, en familj som älskar mig lika mycket som jag älskar dom och ett hem där jag alltid känner mig välkommen. Nu låter jag jättetöntig men jag känner verkligen så och tänker på det ofta.

Förstår därför heller inte folk som alltid måste klaga över hur dom har det. Hur orkar man vara så bitter och missnöjd med allt man gör? På facebook möts jag dagligen av hundra uppdateringar av människor som verkar vara med om så fruktansvärt ansträngande saker att jag börjar undra hur dom ens tar sig igenom dagarna. Sen läser jag långa blogginlägg skrivna av tjejer som alltid måste smyga in sin ångest på ett eller annat hörn. Jag menat visst, jag gnäller väl också ganska mycket, det är ju en sorts befrielse ändå. Men dom sakerna handlar dock mest om att jag är hungrig, trött eller om varför jag inte är lyckligt gift med Christiano Ronaldo. (det var ju trots allt planen). Och man måste få vara nere, man måste få vara deppig och man måste få bryta ihop totalt ibland. Men man får inte glömma att ta sig upp igen. Nej usch, klockan är tjugo över sex och jag kommer inte ihåg vad min poäng var längre. Don't worry be happy kanske, det tycker jag ni ska vara.

Peace, love and understanding.
Fan vad jag måste sova nu.